— 66 —
han kvar. Det andra hade stannat i Finland och blifvit aftaget på ett lasarett. Gubben svor ännu, när han tänkte på plågorna. Gubben Svedin hade nämligen varit med på ett hörn under den sista, stora ofreden, då ryssen tog Finland. Detta var hans stolthet och hans sorg, hans grämelse och hans aldrig sinande samtalsämne. Hur han kommit hem från detta äfventyr, hvilket ryckt honom lös från hus och hem, visste han aldrig. Ty flera dagar hade han legat sanslös på det fördömda lasarettet, och när han vaknade, befann han sig under däck på ett fartyg och var sjösjuk. Men hem kom han ändå, och på torpet hade han lof att sitta till sin död. När han kom hem, hade hans fästekvinna dött i barnsäng, och själf var han unga karlen. Svedin bet ihop tänderna och stängde sin sorg inne. Geväret hade han fått behålla, och det hängde på väggen bredvid fiolen och kruthornet och ett färglagdt porträtt af Karl XII i ram. Ligga andra till last passade icke för gubben Svedin. Bjöd man honom gåfvor, svarade han bara: »Jag tackar, jag tackar». Men han tog ingenting emot. Därför hade det blifvit ett ordspråk i bygden: »Jag tackar, jag tackar», sa’ gubben Svedin. Och ju äldre han blef, desto borstigare växte de sträfva mustacherna ut under näsan, och desto mera
