— 73 —
ett ljus. Mörk reste sig kyrkan bakom bara, höga träd, otydligt skymtade kors och grafstenar omkring henne. Rundt om kyrkan sof hela byn, från den låga prästgården med sitt höga spetsiga tak, som låg inbäddadt i en massa öfversnöade buskar, häckar och fruktträd, till den lilla bondstugan vid gärdets kant, hvilken liknade ett stort sofvande djur, som frusit fast i snön. Öfversnöade, tysta, med mörka, tomma fönster lågo gårdarna, där släden for fram, och som mörka linjer skymtade mot snön de djupa, upptrampade vägarna. Pumpstängerna drogo sneda tvärstreck mot himmelen, och kallt var det, så kallt, att snön knarrade under hästens hofvar, gnisslade under medarna, kallt, så att själfva stjärnorna syntes frysa, där de darrade på fästet och vintergatan drog ett mjällhvitt oerhördt bälte af små tindrande, otaliga ljus öfver himmelens dunkla blå.
Forbonden satt nedhukad och såg i förbifarten på de mörka, tomma fönstren, som om han väntat få se ett ljus tindra. Det var långt kvar till nästa skjutshåll.
Så vände han sig om och kastade en orolig blick på släden bakom sig. Vana som hans ögon blifvit vid mörkret, såg han ett likblekt ansikte omgifvet af fint, svart pälsverk, på hvilket bonden icke kände något namn. Om
