— 74 —
mannen, som låg där, höll ögonen slutna eller icke, kunde forbonden icke se.
— Sofver herren? frågade han till sist, långsamt och försiktigt.
Då intet svar kom, kröp han åter samman bakom hästen. Långsamt som förut gick släden vidare.
Den kom in i granskogen, där snön låg fastfrusen öfver grenarna, lång var vägen genom skogen, och lång är vinternatten. Sent kommer dagningen, och när morgonen nalkas, ökas kylan.
Forbonden lät hästen stanna, och i det han varligt steg ur släden, aftog han den ena vanten, värmde handen, så godt han kunde innanför sina kläder samt lade så sina grofva fingrar på herremannens kind och märkte, att den var brännande het.
I det samma slog den sofvande upp ögonen och mumlade något, som forbonden icke förstod. Rådvill blef han stående bredvid släden och såg sig om, som hade han väntat hjälp.
Då sade den resande lågt men tydligt:
— Jag har feber.
Därpå föllo hans ögon igen, och han stönade som under stora plågor.
Forbonden Matts Ersson visste icke, hvad han skulle göra. Hästen var trött, och till nästa
