10
af de nu lefvande djurformernas utveckling från utdöda arter. Så långt ifrån att detta var fallet, tyckes i stället det traditionella betraktelsesättet till den grad ha behärskat denne sällsynt skarpsinnige naturforskare, att han i sin uppfattning om arternas oföränderlighet fullständigt häfdade Linnés ståndpunkt. Hans lära om jordens utvecklingshistoria är i största korthet denna. De fossila djurlämningarna äro bevarade i lagrade bergarter, som horisontellt afsatts under vatten. Men de återfinnas högt på land i de mest omkastade ställningar och lagren äro brutna och veckade på det mest invecklade sätt. Detta måste ådagalägga, att jordytan under olika skeden af sin utveckling varit utsatt för omstörtande revolutioner, som fullständigt förändrat dess utseende. Med dessa väldiga omhvälfningar hade ofantliga öfversvämningar af hafvet varit förknippade; sedan hafvet dragit sig tillbaka hade landet så småningom åter torrlagts. Genom dessa katastrofer tillintetgjordes också den lefvande naturen; likväl icke på det sättet, att förstörelsen omfattade hela jordklotet. Större eller mindre områden kunde ha varit oberörda. Detta är af vikt; ty från dessa områden, där således djur och växter lefde kvar, kunde sedan invandring ske till de hemsökta trakterna, som sålunda befolkades af en från den förra afvikande värld af lefvande varelser. Hvad vattnets innevånare angick, förstördes äfven dessa, begränsadt såsom på land, genom de förändringar, som de stora katastroferna verkade i vattnet och de däri upplösta ämnena. Om sålunda Cuvier själf bevisat, att andra arter än de utdöda nu befolkade jordytan, så hade han också genom sin katastrof- eller kataklysm-
