Sida:Karl Starbäck Darwin 1909.djvu/24

Den här sidan har korrekturlästs

20

Darwin var ögonblickligen hågad att antaga anbudet; men hans far, som kanske mest fruktade, att hans prästerliga bana skulle, om icke afbrytas, så dock afsevärdt skadas genom en dylik resa, motsatte sig starkt planen. Lyckligtvis undslapp honom dock yttrandet: “Om du kan finna en människa med sundt förnuft, som råder dig att resa med, vill jag ge mitt samtycke.“ Darwin skref då och afslog anbudet och reste till sin onkel för att jaga. Till all lycka var denne en “förnuftig“ man, han ville skjutsa Darwin till Shrewsbury och tala med fadern; denne gaf nu sitt bifall. Så reste Darwin till London för att träffa Fitz-Roy. Denne ansåg sig kunna bedöma en människas karaktär af hennes profil, och Darwin fick sedan höra, att det varit nära att han ej blifvit antagen; Fitz-Roy tyckte ej om Darwins näsa!? “Resan med ’Beagle’ har varit den viktigaste händelsen i mitt lif“, skrifver Darwin i sin själfbiografi, “och har varit bestämmande för hela min framtid; likväl berodde den på en så obetydlig omständighet, som min onkels anbud att köra mig 30 mil (engelska) till Shrewsbury, något som få onklar skulle ha gjort, och en sådan bagatell som formen på min näsa!“

Det var sålunda en ung prästkandidat, som i egenskap af naturforskare skulle medfölja på den världsomsegling, som just genom hans deltagande blifvit så minnesvärd i den mänskliga odlingens annaler. Han var den Engelska kyrkans rättrogne son och en lika rättrogen anhängare af sin tids geologiska och biologiska idéer. Men hans hänsynslösa sanningssökande, hans orimliga iakttagelseförmåga och hans genialiska skarpsinne i kombination af iakttagna fakta i förening med