Kan jag ej komma mig så pass, att jag kan arbeta en smula, hoppas jag det snart är slut; ty att hela dagen ligga på en soffa utan att kunna göra annat än oroa och besvära den snällaste och bästa hustru och kära, rara barn är i sanning fruktansvärdt.“ I september 1865: “Det är förfärligt svårt för mig, men jag kan nästan ingenting läsa; jag får nästan genast en våldsam hufvudvärk. Mina damer läsa on hel del för mig, men jag törs inte be om mycket af vetenskapligt innehåll; jag är inte säker på att tåla det . . . . Min läsning består för tillfället endast i en kvarts eller högst en halftimmes dagligt sträf med att genomgå äldre årgångar af Annals and Magazine of Natural History; jag finner där mycket som intresserar mig. Jag saknar mycket mina slingerväxter, då jag kunde iakttaga dem när jag var klen.“
Hans maka, som troget stod vid hans sida, var honom ett kärt stöd under dessa förhållanden, liksom det förtroliga umgänget mellan familjens medlemmar, hvilket alltid präglades af den ömmaste hängifvenhet, säkerligen var honom till den största lindring. Om hans förhållande till sina barn ge några utdrag från hans dotters anteckningar en god föreställning: “Mina första minnen af min far är den glädje vi hade af hans lekar med oss . . . . . Ett bevis på det förhållande, hvari vi stodo till hvarandra och äfven på huru afhållen han var som lekkamrat, är, att en af hans söner, den gången omkring fyra år gammal, försökte att muta honom med ett sexpencestycke för att han skulle komma och leka under sin arbetstid. Vi visste alla huru helig arbetstiden var; men att någon kunde
