32
melodi stark. Härefter lästes högt. Detta gjorde honom bekant med en stor del af den lättsmältare litteraturen. Han var förtjust i noveller; intresserade sig lifligt både för handlingen och karaktärerna, och ville på inga villkor få besked om huru en berättelse slutade. Att se efter i slutet huru det gick, ansåg han för en kvinnlig svaghet. Han kunde icke njuta af en berättelse som slutade sorgligt. (Mot ett slikt författande borde en lag stiftas!) Om aftnarna kände han sig mycket trött isynnerhet under senare år och lämnade hvardagsrummet vid 10-tiden, i det han gick till sängs kl. 11. Hans nattro var vanligen dålig, och han låg ofta vaken eller satt upprätt i sängen i timtal.
Det är nästan omöjligt för andra än dem, som iakttogo hans dagliga lif, att tillfullo förstå, hur viktigt det var för hans välbefinnande detta regelbundna vanelif, och med hvilka lidanden hvarje försök att afvika därifrån var förbundet. Då han 1871 öfvervar sin äldsta dotters bröllop i traktens lilla landtkyrka, kunde han knappast uthärda den ansträngning, som var förenad med att bevista den korta ceremonien. Likväl unnade han sig ytterst ogärna några ferier. I allmänhet blef han öfvertalad af min mor att taga sig ledigt genom en resa, när hans ’onda dagar’ ofta återkommo eller svimningskinslor visade, att han höll på att bli öfveransträngd. Han reste ogärna och sökte att tillpruta sig de gynnsammaste villkor, såsom att komma tillbaka om fem dagar i stället för sex. Från 1849, hvilket år han var särskildt dålig, vistades han däremot ofta vid bad.
Som värd var det något särskildt tilldragande med honom. Främmande besök gjorde honom upprymd,
