36
nas forskningsmetoder i England och annorstädes på 1870-talet uppflammade, hoppades man mycket af Darwins kända humanitet. Men fienderna till vivisektionen och vetenskapen misstogo sig likväl. Hans ställning i frågan framgår af ett bref till svensken Frithiof Holmgren. Han säger där: “Efter hvad jag hör måste jag emellertid tro, att man i vissa europeiska länder icke är så noga med djurens lidanden, och i så fall skulle det glädja mig, om lagstiftningen ville inskrida för att hindra sådant barbari. Å andra sidan vet jag ju, att fysiologin icke kan ha någon framgång utan experiment på lefvande djur, och det är min bestämda öfvertygelse att den, som hämmar fysiologins utveckling, begår en förbrytelse mot mänskligheten.“ Huru lifligt han intresserade sig för allt mänskligt synes af följande, som ock må återges med hans egna ord: ”Susanna (hans hustru) har på sistone på ett verkligen hjältemodigt sätt arbetat emot de skamlösa öfverträdelserna af lagen, att barn icke skola tvingas upp genom skorstenspipor för att feja dessa. I Shrewsbury ha vi fått till stånd en liten förening, som skall stimma dem som bryter lagen . . . Utanför London tycks det vara mycket vanligt att kränka denna lag. Det ryser i mig när jag tänker på, att ens egna barn skulle klifva upp i en skorstenspipa — för att icke tala om den vämjeliga sjukdom, de utslag på händer och fötter och den moraliska förnedring som blir följden.“ — Det förvånar icke, att Darwin i politiskt hänseende betecknade sig som närmast radikal!
Darwin klagar i sin själfbiografi öfver att hans estetiska förmåga under de senare skedena af hans lif alltmer och mer gick förlorad. “Min själ tyckes ha
