Darwinismen och utvecklingsläran (evolutionsteorin, descendensteorin, härstamningsläran) sammanblandas ofta. Den senare är såsom vi sett af gammalt datum, och med fog kan Lamarck nämnas såsom dess förste egentlige målsman. Men då hans teori föga bottnade i verkliga iakttagelser, var det däremot Darwin förbehållet att stödd på sådana ge bevis för arternas uppkomst (ur andra arter) genom naturligt urval eller de bäst utrustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron, såsom den fullständiga titeln på hans vanligen “Arternas uppkomst“ kallade arbete lyder. Utom i detta grundläggande arbete har han framlagt bevis för sina teorier i “Variation af djur och växter i kulturtillståndet“ (1868) samt dragit konsekvenserna i “Människans härledning“ (1871), i hvilket senare verk äfven det så kallade könsurvalet ingående behandlas.
Såsom utgångspunkt för Darwins studier kunna vi beteckna husdjuren och kulturväxterna. Framförallt studerade han de olika dufraserna. Dessas olikhet är i högsta grad förvånande. Den engelska brefdufvan är märkvärdig genom vårtlika utväxter på hufvudet, förlängda ögonlock, vida näsborrar och vid munöppning: tumletten har den egendomliga, strängt ärftliga vanan att i flock stiga till en ansenlig höjd, tumla om i luften och sedan hals öfver hufvud störta ned; kroppdufvan har kroppen, vingarna och benen mycket förlängda och en oerhördt utvecklad krifva, som efter behag kan blåsas upp: påfågeldufvan har 30—40 stjärtpennor i stället för det vanliga antalet 12—14 och bir dessa vidt utspärrade och riktade uppåt, så att på ett godt exemplar de beröra hufvudet. Så skulle man kunna uppräkna
