46
ett tjugutal olika dufformer, som om de framlades för en ornitolog såsom vilda fåglar ögonblickligen skulle förklaras för lika många arter, delvis till och med tillhörande olika släkten. Och likväl är det en enhällig mening att alla dessa härstamma från en enda vild art, klippdufvan, en mening som föröfrigt har sitt stöd i många kända fakta. Så t. ex. antaga om man sammanparar individ af två olika raser, af hvilka ingen synligt har klippdufvans karaktärer, ungarne åtskilliga af stamformens egenskaper; och ju mer man låter “rasen urarta“ d. v. s. lämnar den utan människans inflytande, desto mer närmar den sig denna. Ingen af den tama dufvans olika former förekommer eller kan förekomma i vildt tillstånd. De äro alla kulturprodukter. Huru förklara detta? Förklaringsgrunden ligger i tvänne lagar: variationens eller föränderlighetens och ärftlighetens lag. Ungar efter samma föräldrar, ehuru i allt välsentligt lika dessa, förete dock mer eller mindre framträdande individuella olikheter, i allmänhet eller med afseende på en viss kroppsdel, t. ex. kräfvans storlek. Människan utväljer nu till fortsatt parning sådana individer, som ha den största kräfvan: denna egenskap nedärfves i större eller mindre grad; återigen utväljes den individ som har den största kräfvan, och på detta sitt förfares generation efter generation och för hvarje gång erhålles afvelsdjur med den åsyftade egenskapen allt starkare utpräglad. “Nyckeln till gåtan“, säger Darwin, “ligger i människans accumulativa valförmåga, det vill säga hennes förmåga att genom ett urval till afvel af sådana individer, som äga de åstundade egenskaperna, hos hvarje generation öka dessa egen-
