kunna gagna hvarje varelse under växlande lifsvillkor.“ Huru beroende en art för sin förökning kan vara af till synes alldeles neutrala omständigheter visar följande klassiska exempel. Rödklöfvern besökes af humlor, hvilka äro de enda, som kunna åtkomma dess honungssaft; den för frösättning nödvändiga pollineringen, frömjölets öfverförande till märket fullgöres således af humlor; antalet af humlor i ett distrikt är återigen beroende af antalet åkerråttor, som förstöra deras bon och honingskakor; åkerråttan hålles i schack af kattorna; och i närheten af byar och gårdar blir därför klöfverfröskörden störst, Att mängden klöfverfrö står i något slags orsakssammanhang med antalet kattor är ju ganska öfverraskande; och vi kunna förstå att den växelverkan som äger rum i naturen och alla de otaliga kombinationer mellan olika förhållanden som finnas, olika i olika trakter, innebära, att skilda afvikelser hos samma art i skilda trakter kunna vara af olika värde. Samma stamform kan således ge upphof till flera varieteter, och dessa utveckla sig till lika många arter.
En särskild form af det naturliga urvalet är könsurvalet[1]; detta beror på hanarnes rivaliserande om honorna, och förklarar de sekundära könskaraktärerna, det vill säga sådana egenskaper, som äro säregna för ettdera könet, men icke stå i omedelbart samband med reproduktionsorganen. Sådana egenskaper äro t. ex. vissa hjortarters hornkronor, sångförmågan hos fågelhanen, den praktfulla färgklädnaden hos påfågeln. Då hanarna strida om honan segrar den starkaste och hans
- ↑ Se härom: “Om spel och parningslekar bland djuren“ af L. A. Jägerskiöld, Stockholm, Hugo Gebers förlag, 1908.
