Sida:Karl Starbäck Darwin 1909.djvu/61

57

bryologiska forskningen efter Frits Miller af Hæckel formulerats den så kallade biogenetiska grundlagen enligt hvilken individet under sin utveckling från det encelliga ägget på nytt genomgår de olika utvecklingsstadier arten under sin härstamnings fortgång genomlupit. Embryologins betydelse såsom lämnande afgörande bevis för descendensteorien var icke främmande för Darwin; såväl i boken om “Arternas uppkomst“ som “Människans härledning“ ägnar han densamma uppmärksamhet. I den senare yttrar han: “Själfva embryot (människans) kan under en tidigare period knappast skiljas från de andra medlemmarnes af vertebratserien. Under denna period gå artererna i båglika grenar, liksom förde de blodet till gälbågar, hvilka icke träffas hos de högre vertebraterna, ehuru springorna på nackens sidor ännu finnas kvar och utmärka deras förra läge.“ Synnerligen karaktäristiskt för hans syn på dessa saker, liksom för hans personlighet är följande yttrande i hans själfbiografi: “Det var knappast någon punkt som under utarbetandet af ’Arternas uppkomst’, gaf mig så stor tillfredsställelse, som förklaringen af den stora skillnaden, som hos många klasser finnas mellan fostret och det utbildade djuret, och af den stora likheten mellan fostren inom samma klass. I senare år ha flera kritiker gifvit Fritz Müller och Hæckel hela äran, hvilka utan tvifvel gifvit ämnet en fylligare och i några hänseenden korrektare behandling, än jag gjorde. Jag hade stoff till ett helt kapitel, och jag borde ha dryftat spörsmålet utförligare; ty det är klart att det icke har lyckats mig att göra intryck