60
lagar som hos de lägre djuren. Människan tenderar att förökas i ett så hastigt förhållande, att hennes afkomma oundvikligen utsättes för en kamp för tillvaron och följaktligen för naturligt urval. Hon har frambringat många raser, af hvilka några äro så olika, att de af naturforskare ofta blifvit uppställda som skilda arter. Hennes kropp är byggd efter samma homologa plan som de andra däggdjurens, oberoende af de bruk, hvartill de särskilda delarna kunna användas. Hon genomgår samma embryonala utvecklingsstadier. Hon äger kvar många rudimentära organ och onyttiga bildningar, hvilka tvifvelsutan en gång voro användbara. Tillfälligtvis återuppträda hos henne karaktärer, hvilka, såsom vi alla ha skäl att tro, ägdes af hennes äldsta förfäder. Om människans ursprung hade varit helt skiljaktigt från alla andra djurs, skulle dessa olika företeelser vara endast tomma bedrägerier . . .“ Detta var sammanfattningen; jämförelsen lyder: “En olikhet till graden (nämligen med afseende på de andliga förmögenheterna, hvilkas stora utveckling hos människan beror på hennes hjärnas imponerande storlek) berättigar ehuru stor, oss icke att ställa människan i ett särskildt rike, hvilket bäst ådagalägges genom att jämföra själsförmögenheterna hos två insekter, nämligen en sköldlus eller skalbagge och en myra, hvilka otvifvelaktigt höra till samma klass. Skillnaden är här större, ehuru af något olika beskaffenhet, in mellan människan och det högsta däggdjuret. Sköldlusens hona fäster sig som ung medelst sin snabel vid en växt, suger dess saft, men flyttar sig icke vidare, befruktas och lägger ägg, och detta är hela hennes historia. Att å andra sidan
