lade en art “filia temporis“, dotter al tiden, eller liknande, liksom han framhöll, att nya arter kunde genom bastardbildning uppkomma, och till och med gick så långt, att möjligen alla arter inom ett släkte kunde härstamma från en och samma form. Dessa medgifvanden äro visserligen af stort intresse vid bedömande af Linné såsom vetenskapsman, men de torde föga ha beaktats af hans samtida, och med all säkerhet ha de icke öfvat något inflytande på de närmast följande epokernas åskådning. Att Linné för dylika kätterska tankar till och med beskylldes för ateism, är säkerligen en enstaka händelse. Nej, arternas oföränderlighet var oantastbar såsom en dogm och för de flesta idkare af naturvetenskapens studium var den store Linnés auktoritet allena tillräcklig att för alltid fastslå densamma.
Redan under denna tid framträdde emellertid forskare, som sökte en annan förklaringsgrund för de lefvande formernas mångfald och som ansetts för utvecklingslärans föregångsmän. Vi nämna bland dessa först Darwins farfar Erasmus Darwin, som dels i ett par lärodikter men dels äfven i ett vetenskapligt arbete, där han särskildt behandlade de sedimentära organen, gaf uttryck åt samma uppfattning som sedermera kom till synes i Lamarcks utvecklingslära. Vidare märka vi Göthe. Den store tyske skalden är mest känd såsom sådan, men äfven hans naturvetenskapliga arbeten buro snillets särmärke och många ha värkat grundläggande för vetenskapens utveckling på olika områden. Så hans skrifter öfver växternas metamorfoser, där han, till att börja med stödd på iakttagelser af Linné, söker härleda växtens