Sida:Karl Starbäck Darwin 1909.djvu/77

73

världen är att räkna som intet mot antalet af alla andra med sinnen utrustade visen, och dessa lida ofta mycket, utan att det tjänar dem till någon moralisk förbättring. Detta urgamla argument, att anföra tillvaron af så mycket lidande i världen såsom bevis mot tillvaron af en första orsak, synes mig mycket kraftigt — — — För närvarande är den djupa, inre öfverbevisningen och känslan det vanligaste beviset för en förnuftig Guds existens. Förr leddes jag af sådana känslor till att fast tro på Guds tillvaro och själens odödlighet. I min resebeskrifning skref jag, att när man står midt i en brasiliansk urskog, är det omöjligt att ge en klar föreställning, om de höga känslor af beundran och andakt, som fylla och lyfta vårt sinne! Jag minnes väl, huru öfverbevisad jag var, att där finnes något mera hos människan än den vid kroppen bundna lifskraften — — — Detta argument skulle vara träffande, om alla människor af skilda raser, hade samma inre öfvertygelse om Guds existens, men vi veta, att detta långt ifrån är fallet. Därför kan jag icke inse att en sådan inre öfverbevisning och dylika känslor ha någon vikt som bevis för, hvad som verkligen existerar — — — Hvad odödligheten angår, så är tron på den stark och nästan instinktmässig. Om man som jag tror, att människan i en aflägsen framtid skall bli långt fullkomligare, än hon nu är, så är det en olidlig tanke, att hon och alla andra sinnesvarelser äro dömda till fullständig tillintetgörelse efter en så långsam utveckling — — — En annan källa till tron på Guds tillvaro, den tro, som icke är en följd af känslor, utan af förnuftigt tänkande, förefaller mig vara af långt större