Huxley: “Det tillkommer icke oss att häntyda på den vördnadsbjudande sorgen i det af döden besökta hemmet i Down, men det är ej någon hemlighet, att utanför denna husliga härd finnas många, för hvilka Darwins bortgång är en oersättlig förlust. Och detta ej blott på grund af denne mans underbart geniala, enkla och ädla natur, hans lifliga och glada umgänge och den obegränsade mångfalden och noggrannheten i hans vetande, utan äfven därför att ju mer man lärde känna honom, desto mer föreföll han som det förkroppsligade idealet af en vetenskapsman. Huru skarp hans omdömesförmåga än var, huru vidsträckt hans lärdom, huru underbar hans ihärdiga flit under kroppsliga lidanden, som skulle förvandlat nio män af tio till sysslolösa invalider, var det likväl icke dessa egenskaper, så stora de också i och för sig voro, som ingåfvo alla dem, hvilka plägade ett närmare umgänge med honom en ofrivillig beundran, utan en viss kraftig och nästan passionerad ärlighet, af hvilken alla hans tankar och handlingar bestrålades liksom af en central eld.
“Det var denna, den sällsyntaste och största af alla naturgåfvor, som höll hans lifliga inbillningskraft och stora spekulativa förmåga inom tillbörliga gränser, som dref honom till att underkasta sig ett ofantligt arbete, bestående såväl i egna undersökningar som i läsning af andras arbeten, på hvilka hans egna skrifter äro grundade, som förmådde honom att emottaga anmärkningar och råd af hvem det vara månde, och detta icke blott utan otålighet, utan med uttryck af tacksamhet, stundom med en nästan komisk öfverdrift af deras värde, som gjorde, att han tillät hvarken sig
