som hade ställt om, både att stugan hade blivit rest, och att de hade blivit gifta.
»Jag kommer å tänka på en sak,» sa han strax därefter och vände i detsamma bort ögonen, så att han varken såg på Jan eller Kattrinna. »Erik i Falla var väl så förståndig, att han gav er papper på att marken, som stugan står på, skulle bli er tillhörighet?»
Varken Jan eller Kattrinna svarade ett ord. De förstod strax, att nu hade Lars kommit fram till det, som han ville tala med dem om. Det var bäst att först låta honom förklara sig med all tydlighet.
»Jag har nog hört, att det inga papper ska finnas,» sa Lars, »men jag kan väl inte tro, att det står så illa te. För då är det möjligt, att hela stugan tillfaller den, som äger marken.»
Jan sade ännu ingenting, men Kattrinna blev så ond, att hon inte kunde tiga längre.
»Erik i Falla har gett oss den här tomten, som stugan ligger på,» sa hon, »å den kan ingen ha rätt te å ta ifrån oss.»
Ja, det vore ju inte heller meningen, sa den nya ägarn med försonlig röst. Han ville bara, att allting skulle bli ordnat. Det var det enda han ville. Om Jan kunde ge honom hundra riksdaler till oktobermarknaden — — —
»Hundra riksdaler!» utbrast Kattrinna, och rösten gick nästan över i ett skrik.
Lars sade inte något vidare. Han bara drog huvudet bakåt och knep ihop munnen.
