»Du säjer inte ett ord, du Jan!» sa Kattrinna. »Hör du inte, att Lars vill ta ifrån oss hundra riksdaler?»
»Det kanske inte blir så lätt för Jan te å komma ut med hundra riksdaler,» sa Lars Gunnarsson. »Men jag får ju lov te å veta vad som är mitt.»
»Å därför ska ni stjäla vår stuga?» skrek Kattrinna.
»Nej, det vill jag visst inte. Stugan den är er. Det är bara marken jag vill åt.»
»Ja, då ska stugan också bort från er mark,» sa Kattrinna. — »Men det är kanske inte lönt, att ni gör er besvär med å flytta en sak, som ni ändå inte kan behålla.» — »Jaså,» sa Kattrinna, »ni vill ändå lägga vantarna på'na?»
Lars Gunnarsson slog ifrån sig med handen.
Nej, inte ville han lägga beslag på stugan, bevars nej, det hade han ju sagt att han inte ville, men det var så, att handelsman i Broby hade skickat hit bodbetjänten med några räkningar, som han inte hade fått betalt för.
Bodbetjänten tog nu fram räkningarna. Kattrinna sköt dem över till Klara Gulla och bad henne räkna ut vad det gick till.
Det var inte mindre än hundra riksdaler, som de var skyldiga, och Kattrinna blev alldeles blek, där hon satt. — »Jag ser, att meningen är, att vi ska gå från hus å hem,» sa hon. — »Ånej,» svarade Lars, »det är det visst inte, om ni bara betalar vad ni är skyldiga,» — — — »Ni borde allt
