när jag kommer te'n, blir, att han håller en straffpredikan, därför att jag inga papper har,» tänkte han. »Det är många, som han har skrämt så illa i första början, att di aldrig våga' sej fram med det, som di ville fråga'n te råds om.»
Jan hade kommit i väg hemifrån med sådan fart, att han inte hade haft tid att tänka på vilken fruktansvärd man han skulle möta. Men när han gick genom hagarna i Askedalarna upp mot storskogen, kom den gamla rädslan över honom. Det var dumt, att han inte hade tagit Klara Gulla med sig.
Han hade inte sett till flickan, då han gick hemifrån. Hon hade kanske gått och satt sig på en ensam plats i skogen för att gråta bort sorgen. Hon brukade aldrig vilja visa sig för någon, när hon var bedrövad.
Just som Jan skulle vika av inåt skogen, fick han höra någon, som trallade och sjöng uppe i berget till höger om honom.
Han blev stående och lyssnade. Det var ett kvinnfolk, som sjöng. Men det var väl aldrig möjligt, att det kunde vara den rösten, som han tyckte att det liknade?
I alla fall ville han ha reda på hur det förhöll sig, innan han gick vidare. Sången hörde han klart och tydligt, men skogen skymde bort sångerskan. Han vek av från vägen och trängde sig fram genom några snår för att kunna genskjuta henne.
Men hon var inte så nära, som han hade trott.
