'Nu kommer far å mor kanske te å gå åt var sitt håll' sa hon.»
»Kors, att hon kunde tänka på detta!» sa Kattrinna. Hon blev så gripen av orden, därför att det var hennes egna tankar, som gick igen i dem, att hon glömde, att dottern omöjligt kunde ha kommit roende till bryggan och talat vid mannen, utan att hon skulle ha märkt det.
»'Så nu har jag kommit tebaka för te å lägga era händer i varandras, å ni får inte släppa taget, utan hålla fast för min skull, te dess jag kommer igen å tar en åv er i vardera handen som förr i världen,' sa hon. Å så snart som hon hade sagt detta, rodde hon bort igen.»
Det blev tyst en liten stund där på bryggan.
»Å här är nu min hand,» sa Jan med osäker röst, som om han var både blyg och ängslig, och räckte fram en hand, som alltid höll sig besynnerligt mjuk, hur styvt han än arbetade. »Det är därför, att flickan vill'et,» lade han till.
»Ja, å här är min,» sa Kattrinna. »Jag förstår inte vad det kan ha varit, som du såg, men om du å flickan vill, att vi ska hålla ihop, så nog vill jag.»
Sedan gick de hand i hand hela vägen hem till stugan.
