Det kunde ju hända, att Lars teg, bara därför att det, som han hade att säga, skulle komma att märkas så mycket bättre.
Han dröjde allt bra länge, innan han kom fram med berömmet. De andra blev också tysta och såg litet förlägna ut.
När den gamla matmodern i Falla bjöd omkring påtårn, var det flera, som krusade, och Jan med dem. »Å, drick ni, Jan!» sa hon. »Om inte ni hade varit så rapp åv er i dag, så hade vi mistat en ko, som var värd sina två hundra riksdaler.»
Efter detta blev det djup tystnad. Allas ögon vändes mot husbonden, för nu kunde man inte annat än vänta, att det skulle komma en tacksägelse också från honom.
Han harskade sig ett par gånger, liksom för att det, som han ville säga, skulle komma med tillräckligt eftertryck.
»Jag tycker, att det är lite besynnerligt med den här saka,» sa han. »Alla vet vi, att Jan är skyldig två hundra riksdaler, å alla vet vi, att just den summan var jag bjuden i våras för Stjärna. Det passar liksom alldeles för bra ihop för Jan, att Stjärna skulle komma ner i myren i dag, å att han skulle få frälsa'na.»
Lars tystnade och harskade sig en gång till. Jan reste sig och kom närmare, men varken han eller någon av de andra hade ett svar till reds.
»Jag vet inte varför det just kom å falla sej så, att det var Jan, som fick höra koa där oppe i
