myren,» fortfor Lars Gunnarsson. »Kanske att han var närmare, än han vill låta oss veta, när olyckan skedde. Kanske att han såg en möjlighet te å komma ifrån sin skuld, å att det var han, som drev koa — — —
Här föll Jans knytnäve ner på bordet med sådan kraft, att kaffekopparna hoppade högt från faten.
»Du dömer andra efter dej själv, du,» sa Jan. »Det där är sånt, som du kan göra, men inte jag. Fast nog ska du veta, att jag lägger märke te dina rävkonster. Det var en dag i vintras, du — — —
Men just som Jan höll på att säga något, som inte kunde ha slutat med annat än oförsonlig fiendskap mellan honom och husbondfolket, ryckte mor i Falla honom i rockärmen.
»Se ut, Jan!» sa hon.
Jan gjorde så, och då såg han Kattrinna komma gående över gårdsplanen med ett brev i handen.
Det var väl brevet från Klara Gulla, som de hade längtat efter, allt sedan hon for. Kattrinna visste hur glad han skulle bli, och därför kom hon hit med det.
Jan såg sig omkring med en förvirrad blick. Det var många vreda ord, som brände på tungan, men nu hade han inte tid. Vad brydde han sig om att ta hämnd på Lars Gunnarsson? Vad brydde han sig om att försvara sig själv? Brevet drog honom med en makt, som han inte kunde
