Kattrinna lade märke till honom, där han stod, och hon gjorde sig ärende till källan efter vatten. Men han varken hälsade eller gjorde det minsta tecken till att han ville tala med henne.
Om en stund kom Jan ner ifrån skogen med ett fång ved på armen. När August Där Nol såg honom närma sig grinden, drog han sig åt sidan, men så snart Jan hade gått igenom den, tog han tillbaka sin plats.
När han hade stått där en stund, slogs fönstret upp till den lilla stugan, som låg på bara ett par armslängders avstånd. Han såg hur Jan satt med sin pipa på ena sidan om fönstret och Kattrinna med en strumpstickning på den andra.
»Ja, min snälla Kattrinna,» sa Jan, »nu har vi det riktigt gott på kvällskvisten. Det är bara en enda sak, som jag önskar mej.»
»Jag önskar mej hundra, jag,» sa Kattrinna, »å om jag fick dom allihop, skulle jag ändå inte bh nöjd.»
»Nej, jag ville bara, att notbindarn eller nån annan läskunnig skulle titta in i stugan,» sa Jan, »å läsa opp Klara Gullas brev för oss.»
»Det brevet har du väl hört så många gånger, sen du fick'et, att du kan läsa opp'et utante ord för ord,» svarade Kattrinna.
»Det kan väl vara sant,» sa Jan, »men det är ändå så gott å höra't läsas. Då tycker jag, att den lilla flickan står och talar med mej, å jag ser hur ögona lyser mot mej för vart ord jag hör.»
