samma andakt. Det var, som om han med törstande strupe hade kommit till en vattenkälla.
När han hade slutat, vek han ihop brevet och slätade över det med handen. Han skulle lämna det ifrån sig, men då märkte han visst, att det inte var nog väl ihopalagt, utan han måste göra om det.
Sedan blev han sittande mol tyst. Jan försökte att få ett samtal i gång, men det lyckades inte. Till sist reste pojken sig och skulle gå.
»Det är så gott, då man kan få ett handtag ibland,» sa Jan. »Jag skulle haft hjälp med en annan sak också. Det är den här kattungen, som är Klara Gullas. Den skulle allt dö nu, för vi har inte råd å behålla'n, men jag kan inte komma mej för med å göra slut på'n, å Kattrinna har inte hjärta te å dränka'n, hon heller. Vi har just sagt, att vi får tala ve nån främmande.»
August Där Nol stammade ett par ord, som ingen kunde höra.
»Du får sätta ner kattungen i en korg, Kattrinna,» fortfor Jan, »så tar August den med sej å ställer så, att vi aldrig behöver se'n mer.»
Hustrun fångade in en liten vit kattunge, som låg och sov i sängen, satte ner den i en gammal korg, band ett kläde över och lämnade alltsammans till pojkstackarn.
»Den här kattungen är jag glad te å bli åv med,» sa Jan. »Den är så munter å kvick, den är för mycke lik Klara Gulla själv. Det är bäst, att den kommer bort.»
