första, som sprang över landgången, men det var bara ett par karlar, som kom. När hon sedan inte visade sig, försökte Jan att ta reda på henne på ångbåten. Men han kom ingen väg i trängseln. I alla fall var han så säker på att hon skulle finnas där, att när de började dra in landgången, ropade han till kaptenen, att han för all del inte fick gå med båten. Det var en till, som skulle i land.
Kaptenen frågade sjöfolket, men de svarade, att det inte fanns någon mer passagerare till Svartsjö brygga, och båten lade ut. De hade fått gå hem ensamma, han och Kattrinna, och så snart som han hade kommit in i stugan, hade han slängt sig ner på sängen. Han var så trött och förbi, att han inte kunde förstå hur han någonsin skulle få krafter att stiga upp igen.
Folket i Askedalarna hade sett dem komma tillbaka från bryggan utan Klara Gulla, och det blev stor undran bland dem hur det nu skulle gå. Den ena efter den andra av grannarna gjorde sig ärende över till Skrolycka för att höra efter hur det stod till där.
Var det sant, att Klara Gulla inte var med på båten? Och var det sant, att de inte hade fått varken brev eller hälsning från henne på hela september månad?
Jan svarade inte ett ord på alla dessa förfrågningar. Han låg stilla, vem det än var, som kom in.
Kattrinna fick ge dem besked, så gott hon
