förstod. Grannarna trodde nog, att han låg, som han låg, därför att han var bedrövad över att stugan skulle gå ifrån honom. Det fick de gärna tro. Det brydde han sig ingenting om.
Hustrun grät och jämrade sig, och de, som en gång hade kommit in, tyckte, att de måste sitta kvar både för att visa henne sin medömkan och för att säga vad de kunde finna på till tröst.
Det var ju inte möjligt, att Lars Gunnarsson skulle få ta stugan ifrån dem. Den gamla matmodern i Falla skulle inte låta det ske. Hon hade alltid förr varit en rättvis och rejäl människa.
Och det var inte slut på dagen än. Klara Gulla skulle kanske ändå låta höra av sig, innan det blev för sent. Det ville ju till förstås, om hon skulle ha lyckats tjäna ihop två hundra riksdaler på knappa tre månader. Men hon hade alltid en så obeskrivligt god tur, den flickan.
De satt och vägde skälen för och emot. Kattrinna påminde dem om att de första veckorna hade Klara Gulla inte kunnat förtjäna något. Hon hade tagit in hos ett folk från Svartsjö, som var uppflyttat till Stockholm, men hos dem hade hon måst betala för sig.
Men så hade hon ju haft den stora lyckan att möta på gatan densamma handelsmannen, som hade skänkt henne den röda klänningen, och han hade bistått henne och skaffat henne plats.
