»Han är inte full heller,» lade Börje till.
»Å inte heller sover han,» sa notbindarn.
»Han har gått så långt i dag, så han är trött,» sa Kattrinna. Hon tyckte, att det var bäst att förklara saken på det sättet.
På samma gång böjde hon sig ner över mannen och sökte förmå honom att stiga upp.
Men Jan låg stilla.
»Förstår han vad jag säjer?» frågade riksdagsmannen.
»Jo då, det gör han,» försäkrade allihop, som satt där.
»Han väntar sej kanske inte nå'ra goda nyheter, då det är riksdagsman Karl Karlsson i Storvik, som kommer på besök,» sa notbindarn.
Riksdagsmannen vände på huvudet och tittade på notbindarn med de små rödsprängda ögonen.
»Ol' Bengtsa i Ljustersbyn har väl inte alltid varit så rädd för å möta Karl Karlsson i Storvik,» sa han.
Därefter vände han sig på nytt mot bordet och började läsa i ett brev.
Men de andra var alldeles ifrån sig av häpnad. Han hade varit vänlig i rösten, ja, man skulle nästan kunna säga, att han hade dragit på munnen!
»Det förhåller sej så,» sa riksdagsmannen, »att för ett par dar sen fick jag brev ifrån en, som kallar sej Klara Fina Gulleborg Jansdotter i Skrolycka, å i detta brevet säjer hon, att hon har rest hemifrån för å tjäna ihop två hundra riksdaler, som hennes föräldrar ska betala te Lars
