Gunnarsson i Falla den första oktober för å få äganderätten till marken, som deras stuga är byggd på.»
Här gjorde han ett uppehåll, för att åhörarna skulle bättre kunna följa med framställningen.
»Å nu skickar hon pengarna te mej,» fortfor riksdagsmannen, »å ber mej, att jag ska fara hit te Askedalarna å göra opp saken ordentligt med den nya ägarn i Falla, så att han inte ska kunna komma med någe nytt krångel efteråt. Det är en klok tös, det här,» sa han och vek ihop brevet. »Hon vänder sej te mej från första början. Om alla gjorde som hon, skulle det stå bättre te i den här socken.»
Innan detta var utsagt, satt Jan på sängkanten.
»Men flickan då? Var är hon?»
»Å nu skulle jag fråga om föräldrarna är eniga med dottern å ger mej i uppdrag å avsluta — — —
»Men flickan, flickan?» avbröt Jan. »Var är hon?»
»Var hon är?» sa riksdagsmannen och såg efter i brevet. »Hon säjer, att det inte har varit någon möjlighet för henne å tjäna ihop alla dessa pengarna på bara ett par månader. Men hon har fått plats hos en snäll fru, som har lämnat henne en del i förskott, å hos henne får hon nu lov å stanna, te dess att hon har gjort rätt för sej.»
»Hon kommer inte hem tebaka då?» sa Jan.
»Nej, inte för det första, efter vad jag kan förstå,» sa riksdagsmannen.
