oss, Kattrinna å jag, så var det, för det att vi hade tröttnat på å gå som dräng å piga hos Erik i Falla å ville sätta fötterna under eget bord, men visst inte, för att vi skulle få barn.»
Han böjde ner huvudet i händerna och suckade tungt. Det var klart, att köld och väta och den långa, ledsamma väntan gjorde sitt till att försätta honom i dåligt humör, men det var långt ifrån hela orsaken. Det var riktigt allvar med hans klagan.
»Arbeta,» tänkte han, »arbeta får jag göra alla dar från morron te kväll, men hittills har jag teminstingen fått fred om nätterna. Nu kommer väl barnungen te å skrika, så jag inte får nån ro då heller.»
Efter detta kom en än starkare förtvivlan över honom. Han tog händerna från ansiktet och vred dem om varandra, så att det knakade i knogarna.
»Ända tess nu har det gått bra ihop för oss, därför att Kattrinna har kunnat gått bort på arbete, hon som jag. Men nu blir hon ju tvungen te å sitta hemma å se efter barnet.»
Han stirrade framför sig så mörkt, som om han hade sett hungersnöden komma smygande över gårdsplanen för att tränga in i stugan.
»Ja,» sa han, och nu slog han båda nävarna hårt mot huggkubben för att bestyrka sina ord, »jag säjer bara det, att om jag hade vetat den gången, när Erik i Falla kom te mej å erbjöd mej te å få bygga på hans mark å gav mej lite
