följer med vad som sker på nära håll. Men då kaffet hade blivit islaget i koppen och han hade hällt ut det på fatet för att låta det svalna, tyckte han visst, att han borde säga något.
»I dag menar jag allt ändå att det ska komma brev ifrån Klara Gulla. Det känner jag på mej,» sa han.
»Vi fick ju hälsningar från'na för fjorton dar sen i brevet te riksdagsman,» svarade Kattrinna.
Notbindarn blåste på kaffet ett par gånger, innan han sade något vidare. Därpå fann han det återigen vara lämpligt att fylla ut den långa tystnaden med ett par ord.
»Det kunde ju ha hänt'na någe roligt, så att hon hade fått någe å skriva om.»
»Vad skulle det vara för roligt?» invände Kattrinna. »När en går å släpar i tjänsta, är den ena dagen lik den andra.»
Notbindarn bet av en sockerbit och sväljde ner sitt kaffe i stora klunkar. När detta var gjort, uppstod en sådan tystnad i stugan, att han blev rent förfärad.
»Det kunde ju ha hänt, att Klara Gulla hade mött en människa på gatan,» framkastade han och stirrade håglöst framför sig med de slocknade ögonen. Man kunde knappt tro, att han visste vad han sade.
Kattrinna tyckte inte, att detta var något att svara på. Hon fyllde på hans kopp utan att säga något.
»Det kunde ju ha hänt, att den, som hon