hade hört någonting? Kanske att han hade fått brev från Klara Gulla?
Det var ju möjligt, att det hade hänt henne en så stor lycka, att hon inte vågade sända budskapet därom direkt till föräldrarna. Hon hade kanske skrivit till notbindarn och bett, att han skulle förbereda dem. Det var detta, som han hade försökt göra i kväll, fastän de ingenting hade förstått.
»I morron kommer han igen,» tänkte Jan, »å då får vi höra hela sanninga.»
Men hur det var, kom inte notbindarn tillbaka den dagen och inte den nästa heller. På tredje dagen blev längtan så stark hos Jan, att han steg upp och gick över till grannens stuga för att få veta om det var någon mening med hans ord.
Gubben satt ensam och arbetade med en gammal not, som man hade anförtrott honom att laga. Han blev glad, då Jan kom. Han hade haft sådan gikt, sade han, att han inte hade kunnat gå hemifrån på de sista dagarna.
Jan ville inte fråga honom rent ut om han hade fått brev från Klara Gulla. Han trodde, att han skulle komma lättare till målet, om han gick fram på samma väg, som den andre hade slagit in på.
»Jag har tänkt på det där, som ni berätta' om Klara Gulla, sist ni var inom hos oss,» sa han.
Gubben såg upp från arbetet. Det dröjde litet, innan han förstod vad Jan syftade på.
»Det var ju bara ett lite påhitt åv mej,» sa han.