Jan kom tätt inpå honom.
»Det var ändå bra roligt å höra,» sa han. »Ni kanske kunde ha haft mer te å tala om, ifall inte Kattrinna hade varit så misstrogen.»
»Åja,» sa notbindarn, »det där är så'na förnöjelser, som en kan ha råd å bestå sej med här i Askedalarna.»
»Jag har tänkt mej,» sa Jan och blev helt djärv av medhållet, »att det kanske inte var slut på historien med det, att den gamla frua gav Klara Gulla tieriksdalern. Kanske att hon också bad, att hon skulle komma å hälsa på'na?»
»Ja, kanske det,» sa notbindarn.
»Kanske att hon var så rik, att hon ägde ett helt stenhus?» föreslog Jan.
»Det var inte så dumt påhittat, du Jan,» berömde gubben.
»Kanske att den rika frua betalar Klara Gullas skuld?» började Jan, men här avbröt han sig, därför att gubbens sonhustru kom in i stugan, och henne ville han inte inviga i hemligheten.
»Jaså, ni är ute å går i dag, Jan?» sa hon. »Det var väl, att det har blivit bättre med er.»
»Det har jag å tacka min snälla Ol' Bengtsa för,» sa Jan med ett hemlighetsfullt tonfall. »Det är han, som har botat mej.»
Han sade adjö och gick med detsamma. Gubben satt länge och stirrade efter honom.
»Jag vet inte vad han kan mena med att jag har botat honom, du Lisa,» sa han. »Han måtte väl aldrig hålla på å — — —
