år efteråt, trodde han knappt, att hon hade något enda kvar, som ännu var svart.
Hon stannade och hälsade, och sedan blev de stående och pratade. Hon sade ingenting, som tydde på att hon hade gått ut enkom för att vänta på Jan, men han kände på sig, att det var så. Det flög för honom, att hon kanske ville tala med honom om Klara Gulla, och han blev rätt snopen, när hon började med något helt annat.
»Säj, Jan,» sa hon, »kommer ni ihåg den gamla ägarn i Falla, min far, han, som var herre på går'n, innan Erik kom dit?»
»Skulle jag inte komma ihåg honom?» sa Jan. »Jag var väl teminstingen tolv år gammal, när han dog.»
»Han fick en god måg, han,» sa den gamla matmodern. — »Ja, det är säkert att han fick,» bekräftade Jan.
Hon teg en stund och suckade ett par gånger, innan hon började. — »Jag skulle ha frågat er te råds om en sak, Jan. Ni är ju inte sån, att ni går å sladdrar om, vad jag säjer, te höger å vänster?» — »Ånej, jag kan nog tiga.» — »Ja, det tycker jag att jag har märkt i år.»
Det kom upp nya förväntningar hos Jan. Det vore ju inte så orimligt, om Klara Gulla hade vänt sig till mor i Falla och bett henne tala om för föräldrarna det stora, som hade hänt henne.
Den gamla notbindarn hade sjuknat i giktfeber strax efter det där samtalet, som sonhustrun
