skräptimmer te å sätta opp stugan med, om jag hade vetat då, att detta här skulle bli följden, så hade jag hellre sagt nej te alltsammans å bott kvar på stallkammarn i Falla i all min tid.»
Det var starka ord, detta, det kände han, men han hade ingen lust att ta dem tillbaka.
»Om det hände nån slags — — — , började han, för nu hade det gått så långt med honom, att han ville säga, att det inte skulle vara honom emot, om barnet på något sätt förolyckades, innan det kom till världen. Men han hann aldrig tala ut. Han blev avbruten av ett litet pipande från andra sidan väggen.
Vedskjulet var sammanbyggt med stugan, och när han nu hörde efter, kom det ena pipandet efter det andra där inifrån. Han begrep förstås genast vad detta betydde, och nu blev han sittande tyst en lång stund utan att visa varken sorg eller glädje. Till sist ryckte han litet på axlarna.
»Ja, nu är det kommet då,» sa han, »å nu måtte jag väl i Guds namn få slippa in i stugan å värma mej.»
Men den lindringen kom inte så snart heller, utan det blev återigen att sitta och vänta timme efter timme.
Regnet höll på att strömma såsom förut, blåsten tog till, och fastän det bara var i slutet av augusti, kändes det lika ruskigt som en novemberdag.
Till råga på allt kom han om en stund in på något annat, som gjorde honom än mer bedrövad.
