»Tänk, vad ni pojkar slog mej förr i väla!» sa hon. »Å stryk får jag än i dag. Men när vi skulle läsa på husförhör, då var det jag, som var styv. 'Det är ingen, som lurar Ingborg,' säjer prosten, 'hon kan sina stycken.' Å jag är så god vän med småmamsellera på Lövdala. Jag läser opp katkesen för dom, bå' frågor och svar, från början te slut. Tänk, ett sånt minne jag har! Jag kan bibeln mä å hela psalmboka å alla prostens predikningar. Ska jag läsa opp nånting för dej, eller vill du hellre, att jag ska sjunga?»
Nu svarade Jan ingenting mer. Han tog till med tröskningen på nytt.
Men hon gick inte fördenskull. Hon satte sig på en halmkärve, sjöng först igenom en psalm på bortåt en tjugu verser och läste därpå upp ett par kapitel ur bibeln. Till sist gick hon sin väg utan att säga adjö och var borta en lång stund. Men rätt som det var, stod hon på nytt i logdörrn.
»Tyst nu, tyst nu!» sa hon. »Nu säjer vi inte nå' annat än det, som vi skulle säja. Bara, bara tyst!»
Hon sträckte upp pekfingret, höll kroppen stilla och ögonen öppna.
»Inga andra tankar, inga andra tankar!» sa hon. »Vi håller oss te saka. Bara tyst med slaga nu!»
Hon väntade, tills Jan lydde henne.
»Du kom te mej i natt i drömmen, så var det, ja. Du kom te mej, å jag sa så här: 'Är du ute å går, Jan i Askedalarna?' — 'Nej,' sa du, 'nu heter jag Jan i Längtedalarna.' — 'Jaså,
