hand med dem allihop, som man skall göra, när man kommer på kalas.
Närmast löjtnanten satt då en liten, tjock karl, som var klädd i vit väst och hade guld på kragen och värja vid sidan. När Jan kom för att hälsa, räckte mannen inte fram hela handen, utan gav honom bara två fingrar.
Han kanske inte menade något illa med det, men se, en sådan man som kejsar Johannes visste, att man är tvungen att hålla på sin värdighet.
»Du får allt lov å ge mej hela handen, min snälla biskop å landshövding,» sa han, men så vänligt så, för han ville inte komma och störa glädjen på den här stora dagen.
Men nu skall man tro, att karlen snörpte på näsan.
»Jag hörde nyss, att det inte var dej till lags, att Liljecrona kallade dej i namn,» sa han. »Men nu undrar jag hur du kan understå dej att säja du till mej. Ser du inte di här?» frågade han och pekade med detsamma på tre fattiga småstjärnor, som han hade sittande på fracken.
När sådana ord fälldes, då var det tid att lägga av ödmjukheten. Raskt upp med rocken, så att västen blev synlig, fullsatt med stora, granna »maljonger» av både guld och silver! Han gick eljest med rocken hopknäppt över dem, för de var ömtåliga och blev lätt blekta och stötta. Folk brukade också bli så underligt förlägna i sällskap med storkarlar, så han ville inte skrämma
