dem, som stod i vägen, och sprang upp mot byggningen.
När han kom fram till nedersta trappsteget måste han stanna. Hjärtat slog så våldsamt, att det höll på att spränga bröstet.
Sä småningom fick han krafter till att röra sig framåt på nytt. Det gick sakta uppför, trappsteg efter trappsteg. Äntligen var han uppe på förstubron, och på samma gång bredde han ut armarna och viskade hennes namn.
Då vände den unga flickan sig om. Och det var inte Klara Gulla! Det var en främmande, som kastade förvånade blickar på honom.
Inte ett ord kunde han säga, men tårarna kom strömmande. Han kunde inte hålla dem tillbaka. Han steg utför trappan igen, vände sig bort från all glädje och ståt och började gå uppåt allén.
Folk ropade efter honom. De ville, att han skulle komma tillbaka och sjunga för dem. Men han hörde inte på dem. Så fort han kunde, skyndade han sig in i skogen, där han fick gömma sig undan med sin sorg.
