lätt för den, som var förmiddag gick ner till bryggan och där var omgiven av alla dem, som väntade på ångbåten, och fick heta kejsare i var vändning, att alldeles lägga av högheten, när han satte foten inom tröskeln till sitt eget hem. Det var inte utan, att det frestade på att bära ved och vatten åt Kattrinna och att till på köpet bli så tilltalad, som om man hade gått tillbaka och inte framåt.
Om Kattrinna hade nöjt sig med detta, så hade det ju ändå gått an, men hon klagade också över att han inte ville gå på dagsverke som förr i världen. Men när hon kom med sådant, vände han allt dövörat till. Han visste ju, att kejsarinnan av Portugallien skulle skicka honom så mycket pengar, att han aldrig mer i sitt liv skulle behöva sätta på sig arbetskläderna. Det hade rent av varit illa handlat mot henne att ge efter för Kattrinna i den saken.
En eftermiddag i slutet av augusti satt Jan på stenen framför förstudörrn och rökte ur en liten pipsnugga, då han fick se skymten av ljusa klänningar och hörde unga röster uppifrån skogen. Kattrinna hade gått ner i björkhagen för att skära ris till en kvast, men dessförinnan hade hon sagt till honom, att hädanefter måste de väl ställa det så, att hon gick till Falla och grävde diken. Han kunde ju stanna hemma och laga mat och lappa kläder, eftersom han hade blivit för fin att arbeta hos andra. Han hade inte svarat henne med ett ord, men det hade i alla fall varit
