om han hade blivit efterskickad. Men det hade han inte blivit. Kattrinna hade hört, att Björn Hindrikssons hustru hade tiggt och bett, att hon skulle få sända bud till honom, men hon hade blivit så strängt förbjuden. Gubben hade förklarat, att han ville ha fred på sitt dödsläger.
Men Jan hade inte lugnat sig med detta. Han hade inte kunnat låta bli att tänka på Linnart Björnsson, som gick där borta i sin skog och ingenting visste. Och så hade han, Jan, beslutat sig för att handla tvärt emot gamle Björns önskan och gå med bud till sonen.
Han hade ingenting hört om hur allt hade avlupit förrän nu här på begravningen. Han blev så upptagen av att lyssna till det, som de två kvinnfolken talade om, att han rent glömde bort att tänka på både den första och andra bordsättningen.
Ja, när sonen hade kommit hem, hade de varit så blida mot varandra, både han och fadern. Gubben hade skrattat och sett på hans kläder. — »Du kommer i dina arbetskläder,» hade han sagt. — »Ja, jag borde väl vara finklädd, eftersom det är söndag,» hade Linnart Björnsson svarat, »men, ser ni, det har varit ett sånt överflöd på regn oppe hos oss i sommar. Jag hade just tänkt köra in lite havre på söndagseftermiddan.» — »Nå, hann du å få in någe?» frågade gubben. — »Jag hann å lassa på ett lass, men det lämna' jag kvar på åkern, när budet kom. Jag gav mej i väg genast utan å bry mej om å byta kläder.» — »Vem var
