DET DÖENDE HJÄRTAT.
När ingenjör Boræus på Borg gjorde sina dagliga korta turer ner till ångbåtsbryggan, kunde han förstås inte undgå att lägga märke till en sådan folksamling, som det jämt var nuförtiden omkring den lilla gubben ifrån Skrolycka. Numera behövde han inte sitta ensam och driva bort ledsamheten med tysta drömmar, såsom han hade måst göra förut under sommarn. I dess ställe kom alla de, som väntade på ångbåten, fram till honom för att höra beskrivas hur det skulle gå till vid kejsarinnans hemkomst, framför allt vid landstigningen här vid Borgs brygga. Var gång ingenjör Boræus gick förbi, hörde han talas om guldmaljongen, som kejsarinnan skulle bära på håret, och om guldblommorna, som skulle slå ut på träd och buskar, så snart som hon satte foten på landbacken.
Långt fram i oktober, när ungefär tre månader var förflutna sedan den dagen, då Jan i Skrolycka för första gången just här vid Borgs brygga kungjorde nyheten om Klara Gullas upphöjelse, såg ingenjörn en förmiddag, att en ovanligt stor hop människor var församlad omkring honom.
