Ingenjörn hade ämnat gå förbi med en kort hälsning som vanligt, men han ändrade tankar och stannade för att ta reda på vad som försiggick.
Vid första blicken kunde han inte finna något anmärkningsvärt. Jan satt på väntestenarna, som han brukade, och hade en mycket värdig och högtidlig min på sig. Bredvid honom satt ett storvuxet kvinnfolk, som talade så fort och så ivrigt, att orden liksom sprutade ur munnen. Hon skakade på huvudet, knep ihop ögonen och böjde kroppen långsamt framåt, så att hon hade ansiktet ända nere vid jorden, när hon var färdig med det, som hon ville säga.
Ingenjör Boræus kände förstås genast igen Stoll-Ingborg, men i början var det rent omöjligt för honom att höra vad hon sade. Han fick lov att fråga en av de kringstående vad det var fråga om.
»Hon ber honom, att han ska ställa så, att hon får följa mä kejsarinnan te Portugallien, när hon reser dit tebaka,» upplyste denne. »Hon har talat ve honom om detta nu en lång stund, men han vill inte ge'na någe löfte.»
Nu var det inte svårt för ingenjörn att följa med samtalet. Men han blev inte glad åt det han hörde. Rynkan mellan ögonbrynen blev djup och röd, medan han lyssnade.
Här satt den enda i världen, som trodde på Portugalliens härlighet utom Jan själv, och hon blev nekad att resa dit! Den gamla stackarn visste, att i det landet fanns det ingen svält och
