ingen fattigdom, inga råa människor, som gjorde narr av en olycklig, inga barn, som följde efter ensamma, hjälplösa vandrare långa vägar och kastade sten på dem. Där rådde ständig frid och goda år, och dit ville hon bli förd bort ifrån allt sitt arma livs elände. Hon bad och hon grät, och hon brukade all sin övertalningsförmåga, men hon fick bara nej och nej till svar.
Och den, som gjorde sig döv för alla hennes böner, var en, som hade tillbragt hela detta sista år i längtan och sorg! Han skulle kanske inte ha sagt nej för några månader sedan, då hans hjärta ännu var vid liv, men nu tycktes det ha blivit alldeles förstenat under framgångens tid.
Till och med hans yttre röjde, att en stor förändring hade försiggått med honom. Han hade fått feta kinder, hakpåse, en tät mörk mustasch på överläppen. Ögonen var litet utträngda ur sina hålor, och blicken hade blivit stel och stirrande. Ja, ingenjörn undrade om inte näsan rent av hade höjt sig, blivit större och fått en ädlare form. Håret tycktes vara alldeles avfallet, inte ett strå sköt fram under läderkasketten.
Ingenjörn hade haft ögonen på honom allt sedan deras första samtal i somras. Det var inte hans stora längtan, som numera drev honom till bryggan. Han såg knappt efter ångbåten. Han kom bara dit för att råka folk, som gick in på hans galenskaper, som kallade honom kejsare för att få höra honom sjunga och berätta sina inbillningar.
