AVSÄTTNING.
Långt innan Lars Gunnarsson hade blivit gift med Anna Eriksdotter i Falla, hade han en gång råkat vara närvarande vid en auktion.
Det var ett fattigt folk, som hade ställt till med den, och de hade kanske inte några lockande saker att bjuda kunderna, för det var rent märkvärdigt hur dåligt det gick med handeln. De hade haft rätt att vänta bättre, för Jöns i Kisterud var auktionist, och han var en sådan rolighetsmakare, att folk brukade gå till auktioner bara för att få höra på honom. Men fastän Jöns kom fram med alla sina vanliga kvickheter, kunde han inte sätta någon fart i buden den här gången. Till slut visste han sig ingen annan råd än att lägga klubban ifrån sig och säga, att han hade blivit så hes, att han inte förmådde ropa mer.
»Riksdagsman får skicka fram nån ann', som kan göra utropena,» sa han till Karl Karlsson i Storvik, som stod för auktionen. »Jag har skrikit mej så hes på di stenbelätena, som står här omkring mej, så att jag får lov å gå hem å sätta mej å tiga i flera veckor, innan jag kan få tebaka målföret.»
