»Jag ser mej ingen annan råd, än att du får ta jänta å ställa dej på tröskeln med'na,» hade Kattrinna sagt till sist. »Å så får du fråga det första kvinnfolk, som går här förbi, vad hon heter. Det namnet, som hon då nämner, får vi ge flickan, vilket det så är grovt eller fint.»
Men nu låg ju stugan litet avsides. Det var inte så vanligt, att någon gick förbi hos dem. Jan fick stå både länge och väl i dörröppningen, utan att det kom någon. Det var en gråvädersdag nu också, men det föll inte något regn, och det var inte blåsigt och kallt, utan snarast litet kvalmigt.
Om inte Jan hade stått med den lilla flickan i sina armar, så skulle han ha misströstat om alltsammans.
»Min snälla Jan Andersson,» skulle han ha sagt till sig själv, »kommer du inte ihåg, att du bor borta vid Duvsjön i Askedalarna, där det inte ligger mer än en enda riktig bondgård å annars bara små backstugor å fiskarkojor? Vem finns det här, som har ett så fint namn, att du vill ge det te den lilla flickan?»
Men när det nu gällde dottern, så tvivlade inte Jan på att allt skulle gå bra. Han stod och tittade neråt Duvsjön utan att vilja se hur avstängd från hela bygden den låg i sin bergkittel. Det kunde ju ändå hända, att det skulle komma någon herrskapsmänniska med ett grant namn roende från Duvnäsbruket där nere vid södra
