Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/221

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
211
HUSFÖRHÖRET

åt Kattrinna, som satt på bortersta stolraden och hade lättare att tränga sig fram än han, att hon skulle gå och öppna. Hon satt stilla i det längsta, men hon var också litet rädd för att inte göra Jan till lags i de dagarna, och till sist lydde hon honom. Men då hon väl hade fått upp dörrn, såg hon lika litet till någon människa i förstugan, hon, som Börje. Hon skakade på huvudet åt Jan och gick tillbaka till sin plats.

Prästen hade inte låtit störa sig av Kattrinnas vandring. Till alla de läsepliktigas stora glädje hade han nästan kommit ifrån att göra frågor, utan hängav sig i stället åt att framlägga alla de vackra tankar, som trängde sig på honom. »Tänk,» sa han, »så gott å vist det är anordnat med de kära gamla, som sitter hos oss i våra hem! Är det inte ljuvligt för oss att få vara ett stöd för dem, som hjälpte oss, då vi ingenting förmådde, att få göra livet lätt för dem, som kanske både svalt å frös för att skaffa oss bröd? Det är en heder för ett ungt par att ha en gammal far eller mor sittande lycklig å nöjd — — —

Just som prästen sade detta, hördes en sakta gråt från en vrå i andra ändan av rummet. Lars Gunnarsson, som hade suttit med andäktigt sänkt huvud, reste sig genast. Han gick på tå över golvet för att inte störa, lade armen om livet på sin svärmor och drog henne med sig fram till bordet, där prästen satt. Här fick hon inta Lars Gunnarssons plats, medan han själv ställde sig bakom och såg ner på henne. Han gjorde också