»Nå, Jan,» sa prästen litet otåligt, »får vi nu veta vem det är, som har stört oss hela kvällen?»
»Det var den gamla husbonden här i Falla, som stog där ute,» förkunnade Jan utan att själv vara det minsta förvånad eller upprörd över det, som han hade att berätta. »Han ville inte gå in, men han bad mej framföra en hälsning te Lars, att han skulle ta sej i akt för den första söndan efter midsommar.»
I första ögonblicket var det inte många, som förstod vad som låg under orden. De, som satt på de bakre bänkarna, hade inte kunnat höra riktigt, men de märkte av det sätt, varpå prästen ryckte till, att Jan hade sagt något förskräckligt. De sprang upp och trängde sig närmare och frågade till höger och vänster vem i all världen det var, som Jan hade hälsat ifrån.
»Men, Jan!» utbrast prästen med sträng röst. »Vet du vad du säjer?»
»Visst vet jag det,» sa Jan och nickade bestyrkande åt prästen. »Jag har ju hört'en där ute hela tiden. Jag bad'en gå in, men han ville inte, utan bara han fick framföra hälsninga te mågen, så gick han sin väg. “Säj honom,” sa'n, “att det inte är jag, som vill honom någe ont för att han lät mej ligga i snön i mitt elände å inte kom med hjälp i tid! Men det fjärde budet är ett strängt bud. Hälsa honom från mej, att det är bäst, att han ångrar å bekänner! Han får tid på sej te söndan efter midsommar.”»
Jan talade så redigt och framförde det
