Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/224

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
214
KEJSARN AV PORTUGALLIEN

märkvärdiga budskapet så trovärdigt, att både prästen och de andra under flera sekunder kände sig bundna i den tron, att Erik i Falla verkligen hade stått utanför dörrn till sitt gamla hem och talat med honom. Och de vände ovillkorligen ögonen mot Lars Gunnarsson för att se vad Jans ord skulle ha för verkan på honom.

Men Lars stod och skrattade. »Jag trodde, att Jan var klok,» sa han, »annars skulle jag inte ha låtit'en komma på husförhöret. Pastorn får vara god å ursäkta störninga. Det är galenskapen, som bryter fram igen.»

»Ja visst!» sa prästen lättad och for med handen över pannan. Han hade varit nära att tro, att han hade råkat ut för något övernaturligt. Det var gott, att det inte var fråga om annat än ett påhitt av en galning.

»Jan har nog ingen stor kärlek te mej, ser pastorn,» fortfor Lars att förklara, »å det röjer han nu, då han inte har förståndet, som håller tebaka. Jag får ju erkänna, att om en ska räkna noga, så är det mitt fel, att dottra måste ge sej ut i väla å tjäna pengar. Det är det, som han inte kan förlåta mej.»

Prästen blev visst litet förvånad över den ivriga tonen. Han gav Lars en forskande blick ur de djupa blå ögonen. Lars mötte inte blicken, utan såg åt sidan. Han märkte, att detta var illa gjort, ansträngde sig för att se prästen rakt i ansiktet, men kunde det inte och vände sig bort med en svordom.