ändan av sjön. Bara för den lilla flickans skull var han nästan säker på att det skulle gå så.
Barnet sov hela tiden, så för den delen kunde han stå där och vänta, hur länge han ville. Men värre var det med Kattrinna. Hon undrade och frågade gång på gång om ingen kom. För nu gick det väl inte an, att han stod ute längre med jäntan.
Jan vände ögonen uppåt Storsnipa, som steg rakt upp ur de små hagarna och åkertäpporna i Askedalarna och vaktade över dem som ett fästningstorn för att hålla alla främmande på avstånd. Det kunde ju ändå hända, att några fina fruntimmer, som hade varit uppe på berget och sett på den granna utsikten, kunde gå vilse på nervägen och förirra sig bort till Skrolycka.
Han lugnade Kattrinna, så gott han kunde. Det gick ingen nöd varken på honom eller barnet. När han nu hade stått där så länge, ville han gärna vänta en stund till.
Inte en människa syntes, men han var viss om att bara han höll ut, så skulle han få hjälp. Det var inte möjligt annat. Det skulle inte ha förundrat honom, om en drottning hade kommit farande i guldkaret genom berg och snår för att ge sitt namn åt den lilla flickan.
Det led om än en stund, men nu kände han på sig, att det snart var kvällsdags, och då kunde han inte få stå där längre.
Kattrinna kunde se på klockan inne i stugan,
2 — Kejsarn av Portugallien.
