kastad mot Svartsjö kyrka. Jan hade redan hunnit förbi den, då Kattrinna, som kom efter, gav till ett skrik.
»Jan!» ropade hon, och Jan hade inte hört henne låta så rädd sedan den dagen, då Lars hade kommit för att ta stugan ifrån dem. »Ser du inte, att här sitter nån?»
Jan vände om och gick fram till henne, och nära var det, att de hade tagit till fötter, både han och Kattrinna, för sannfärdeligen satt där inte lutat mot stenen och nästan överklätt med vit rimfrost ett stort gammalt troll med borstigt skägg och en näsa som en snabel.
Det satt alldeles orörligt, och man kunde ju inte tro annat, än att det hade blivit så förstelnat av köld, att det inte hade tagit sig tillbaka ner i sin jordhåla, eller var det nu eljest höll till.
»Tänk, att det ändå finns så'na här te!» sa Kattrinna. »Det hade jag inte velat tro, så mycke jag än har hört talas om dom.»
Den, som först sansade sig, så att han begrep vad det var de såg, var inte Kattrinna, utan Jan.
»Det är inte någe troll, Kattrinna,» sa han. »Det är Agrippa Prästberg.»
»Kära då, vad är det du säjer?» utbrast Kattrinna. »Ja, han ser ju sån ut, att det är lätt å ta miste.»
»Han har satt sej ner här å somnat. Han måtte väl aldrig vara död!»
De ropade gubbens namn, och de skakade honom, men han satt där stel och orörlig.
