och hon gav sig återigen till att be honom komma in.
»Ge dej bara te tåls ett ögonblick!» sa han. »Jag tycker, att det skymtar fram nånting borta i väster.»
Det hade varit mulet hela dagen, men just i den stunden hände det, att solen bröt fram ur molnen och sände ett par strålar ner till barnet.
»Jag undrar inte på att du vill se på jänta ett slag, innan du går ner,» sa Jan till solen. »Hon är allt värd å titta på.»
Solen bröt fram allt skarpare och kastade ett rött sken över både barn och stuga.
»Kanske att du till å med vill vara gudmor åt'na?» sa Jan i Skrolycka.
Solen svarade just ingenting på detta. Hon lyste fram stor och röd än en gång, men så drog hon molnslöjan över sig och försvann.
Då hördes Kattrinna återigen. »Var det nån där? Jag tyckte, att du talte ve nån. Du får allt komma in nu.»
»Ja, nu kommer jag,» sa han och trädde in med detsamma. »Det var en så fin herrskapsmänniska, som gick förbi. Men det var så brått för'na, så jag hann knappt säja go'dag, förrn hon var borta igen.»
»Kära då! Det var bra förargligt, när vi nu har väntat så länge. Du hann väl inte å fråga'na vad hon hette?»
»Jo, hon hette Klara Fina Gulleborg, så mycke fick jag ur'na.»
